handlas, kontrolleras och packas..
Nu är jag igång!
Medicinen tar sig och jag börjar äntligen känna mig piggare!
Hoppas att det här är slutet på denna dumma förkylning!
Feberfri i två dagar nu men det sitter fortfarande fast i bihålorna, men det har släppt massor iaf!
Under helgen har jag hållt mig hemma och relativt stilla för att slippa ramla tillbaka i skiten.
Under den tiden har jag hunnit fixat en massa inför resan som jag annars hade haft stressigt över.
Är man sjuk har man inte så mycket till val förutom att hålla sig hemma och inne och då hinner man det man vanligtvis inte brukar hinna annars.
Jag har kikat på packlistan, jag har bockat av vad jag har handlat och vad jag måste handla.
Jag har även skrivit upp vad jag måste göra innan resan, så som skriva ur biljetter och kopiera pass mm.
Jag har även gått igenom ALLA mina kläder och lagt ner allt jag vill ha med mig i en stor svart sopsäck, så när Ewe kommer hem kan vi välja ut de jag behöver tillsammans :)
Jag har gått igenom säkerhetsinfo om alla länder vi ska besöka på Svenska ambassadens hemsida och antecknat i min lilla anteckninsbok om vilka vägar man ska undvika, ställen man ska undvika och nummer till säkra taxibolag mm. Sen har jag även kikat upp svärdigheter jag tycker verka intressanta mm ;)
Nu börjar det närma sig om 1 vecka och 5 dagar lämnar jag sverige och kylan.
För varmare och soligare dagar och ett nytt kapitel i mitt liv, en förhoppningsvis bra start på år 2013 och mitt nya liv :D
Jag känner mig otroligt peppad och förväntansfull inför den här resan!
Den här bikinin klicka jag hem igår, så den ska absolut med på resan ;D
Biverkning eller gömda känslor?
Tårar
Läkaren sa att Lariam är bra Malariatabletter men att deras biverknigar är att man kan bli ledsen.
Han sa att om man redan är deprimerad är dem inte att rekommendera men eftersom jag inte lider av depression så skulle dem vara bra, jag hinner ju testa dem innan jag beger mig iväg.
Nu sitter jag här och är fruktansvärt ledsen och det är inte bara nu utan jag har varit så himla ledsen de senaste dagarna. Frågan är om det är pga tabletterna eller om det är känslor jag gömt en längre tid?
Sällan jag ligger ensam i min säng så många timmar per dag och kikar på tv eller rättare sagt One Tree Hill.
Kan det påverka ensamheten, att jag inte flyr till folk för att slippa vara ensam?
Att jag är fast i mig själv och de känslor jag inte bearbetat, är det nu jag ska ta tag i dem?
Nu, innan flyget går mot Centralamerika?
Är detta ett slut på ett gammalt kapitel av mitt liv?
Snart börjar ett nytt och då tänker jag lägga det förflutna bakom mig!
Det är dags för en förändring!
Ett steg framåt och två steg bakåt..
Det är dumt att det ska flyta på när man kan stöta på motgångar..
Allt som är inför den kommande resa har flytit på ganska bra.
Mycket att göra som man inte alls tänker på, men jag tror jag börjar få grepp om det mesta.
Jag har fixa det nödvändigaste så nu ska det bara införskaffas lite mer smågrejer.
En hel del vaccinationer ska också tas innan jag beger mig till Centralamerika.
Jag har redan tagit tre sprutor och börjat på med Malariatabletterna nu fattas bara Dukoral och sista Twinrix-sprutan. MEN där kom motgången!
Jag får inte ta vaccin om jag är sjuk och såklart har jag blivit sjuk!
Jag är sällan sjuk, lite förkyld men annars brukar jag klara mig bra.
Senast året har de hänt nå med mitt immunförsvar, för helt plötsligt drar jag på mig massa sjukdomar :S
Dukoralen som jag själv blandar ihop och dricker ska tas två gånger innan jag åker och det får jag inte ta om jag har en infektion i kroppen. Jag tog tempen idag och ligger på 38 graders feber så läkarn avrådde mig att ta Dukoralen. Senast den 20 dec måste jag ta första dosen så jag hinner innan jag åker, så nu håller jag tummarna för att jag blir frisk tills dess. Den 21 dec ska jag även ta andra och sista twinrix-sprutan innan resans avgång och då får man inte heller vara sjuk. Så jag hoppas verkligen att jag blir frisk så jag hinner ta alla vaccinationer innnan jag ska åka. Den 28 dec ligger bara 2,5 veckor bort och det kommer gå så fort!
Jag har inte tid att bli sjuk, för det första är jag behov av att ta alla vaccinationer men också ska jag hinna jobba innan jag åker. Jag har massa som vill bli fixad innan jag åker plus att jag är i behov av alla pengar jag kan få inför resan. SÅ jag har inte tid att vara sjuk, blä!
Resten av mitt liv är ett kaos!
Tur att jag ska lämna det här stället för att tag, jag behöver komma bort!
Letdown
What if I change the things I say
So it sounds better in your ears
I can tell you exactly
What you want to hear
What if I change the way I dress
So it looks better from your view
I can pout my lips to fame
And be pretty instead of true
I’ve been trying to stay real
And true and proud who I am
All those ideals of how to look
I’ve been trying not to care
But I’m still holding my breath
I’m still watching every step
I’m still tip-toeing away
When I’m getting to ashamed of myself
So it sounds better in your ears
I can tell you exactly
What you want to hear
What if I change the way I dress
So it looks better from your view
I can pout my lips to fame
And be pretty instead of true
I’ve been trying to stay real
And true and proud who I am
All those ideals of how to look
I’ve been trying not to care
But I’m still holding my breath
I’m still watching every step
I’m still tip-toeing away
When I’m getting to ashamed of myself
Failure scares the hell out of me
I just want to be someone
To mean something to anyone
I’ve got to hurry up to be someone..
To mean something to anyone
I’ve got to hurry up to be someone..
Äntligen!!
Efter massor av försök, tvekan och flera val så är det äntligen bokat och klart!!
Jag kommer lämna Sverige, kylan och en tråkig håla den 28 dec för att bege mig till varmare dagar i Centralamerika!
Med mig har jag min fina barndomsvän Ewelina och en tjej som heter Josefine :) Vår plan eller min och Josefines plan är att vara borta i TRE månader och Ewelina är tyvärr tvungen att bege sig hem redan den 24 feb. Men trivs jag och allt funkar bra stannat jag enligt planerna :)
Vår resrut ser ut just nu: Mexico-Guatemala-Honduras-Nicaragua-Costa Rica & Panama.
Om jag ska vara helt ärlig har jag noll koll på allt vad planer heter. Ewelina och Josefine har en plan och jag bara hakar på :) Sen löser sig allt på plats, man får helt enkelt se vad man vill göra. Jag är så himla lycklig och fylld av längtan inför det här!! :D Äntligen är det min tur!
Vad blir min väg?
Jag vill inte hem!
Känslan blir bara starkare och starkare för varje dag. Jag vill inte återvända hem eller snarare jag vill inte hem till platsen jag bor på. Det finns många fina vänner där, jag har familjen och släkten där men jag är less på de stället.
Visst det kanske låter bittert och dumt, men jag tror att jag behöver något i mitt liv som jag inte kan finna där. Jag önska jag kunde ta med mig alla vänner, släkten och vännerna och flytta iväg. Men man måste prioritera och jag tror att jag skulle må bra av att komma bort. Det kanske inte blir för alltid men just nu kan det nog vara det bästa för mig.
I helgen insåg jag att jag lessnat totalt på folket och stället, de tar så mycket energi och det gör mig bara irriterad. Nej nu måste jag ta tag i mig själv och mitt liv. Jag måste ta reda på vad jag vill och hur jag ska gå till väga! Åren springer på och jag måste stanna upp och fundera ut min framtida plan, jag blir inte yngre!
Klagomuren
Nu kommer ett klagande inlägg så för er som inte vill läsa om det så sluta nu!
Alla har sina upp och nedgångan och det tillhör livet, right?
Men när allt negativt har tagit över och det är svårt att tänka positivt, då är livet inte lika lekande lätt..
Idag är en riktig skitdag, det finns inget positivt i mig allt känns bara svårt, jobbigt och känslosamt...
Idag skulle jag ha suttit på flyget med världens finaste människa Kristin, påväg till Australien.
Men jag sitter hemma vid bordet. i regnrusk och alla negativa tankar.
Att resan inte blev av är med alla rätt och förståelse till min fina vän som valde att börja skolan.
Hon kom in på en svår kurs som hon sökt många gånger och det var hennes chans.
Allt har en mening och det var väl inte meningen att vi skulle åka just nu.
Men nu idag när jag sitter här och känner att livet känns piss så skulle det inte varit helt fel att vara påväg till andra sidan jorden men en fin vän och förväntan inför vad som komma skall. Med massa plananer, fniss och mys. Att veta att vi snart landar på varmare ställe men ett stort utbud av aktiviteter, träffa nya människor, umgås vi tillsammans och bara njuta av livet.
Men det kommer fler chanser, eller?
Jag vill resa, jag vill det så otroligt mycket men det går inge vidare med de planerna.
Det verkar inte som om jag ska få komma iväg, varför sätts det käppar i hjulen för mig?
Vad är meningen, varför ska inte jag få komma iväg. Vad ska jag göra kvar här??
Att tiden spriger iväg och jag skringer hand i hand med den, jag tar det inte lungt så åren rullar på så fort att jag inte hinner med. Jag hinner inte reflektera över något, jag springer bara snabbare och snabbare. Jag försöker fly alla problem och hinder jag har i min väg. Jag vill göra nå med mitt liv, jag vill så mycket, jag vill!
Men jag står här och ser på alla andra som planerar, upptäcker och gör en massa.
Men jag står här, på samma ställe som jag länge sagt att jag ska lämna.
Det suger och det gör mig så less och fruktansvärt ledsen. Jag orkar inte mer!
På något sätt känner jag mig misslyckad, att jag planerar och säger att jag ska göra en massa men det blir aldrig av. Jag lyckas aldrig göra det jag vill göra, är jag så misslyckad??
Jag vet att jag kan göra det själv, men jag vill inte göra det ensam.
Det gör allt svårare, att jag måste anpassa mig och planera ihop med någon annan.
Det är aldrig lätt!
En annan sak som jag just nu irriterar mig på och som tar så mycket energi är mat!
Jag håller mig ifrån både gluten och laktos vilket gör mitt utbud lite mindre än andra och det smakar inte alltid lika gott. Nu har jag börjar ta en medicin jag blivit rekommenderad av min kinesolog och under tiden jag äter den får jag inte äta fågelprodukter så som kyckling och ägg mm. Detta innebär att mitt utbud minskar ännu mer. Det är inge roligt att äta mat och jag har aldrg gillat mat, jag äter mest för att jag måste för att orka med och må bra. Jag bara önskar att det gick att ta ett piller som innehöll allt så man slapp äta och komma på vad man ska ära varenda eviga dag. Blää!
Tack för mig!
Flykten
Jag kan inte fly längre!
Jag flyr från alla problem, eller jag försöker iaf att springa ifrån dem för det är lättast.
Men dem kommer ikapp mig, dem äter upp mig inifrån.
Jag klarar inte av det men jag måste ta tag i dem.
Jag måste reda ut dem, dem måste övervinnas.
En olycka kommer sällan ensam, sant så sant!
Men det är då jag är som svagast och jag klarar inte av trycket.
Jag orkar bara inte!
Jag orkar inte ramla ner jämt, jag orkar inte klättra upp.
Jag behöver lite medvind inte motvind..
Tatuering!
Nu har jag velat fram och tillbaka länge.
Jag har alltid velat haft en tatuering men inte riktigt vetat vart och vad..
Men nu vet jag att jag vill ha en text men lite osäker än på vilken och liiite svårt att bestämma vart :P
Men här är några texter jag funderar på iaf :)
What doesn´t kill you makes you stronger
Eller den här fast vet inte än om jag ska skriva om de på engelska:
Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen
Eller den här på svenska eller ev engelska:
Älska mig mest när jag förtjänar det minst då jag behöver det bäst
Här kommer lite inspiration ;)
Svårt!
Ond eller god?
Jag försöker att alltid vara alla till lags, jämt! Detta för att jag inte vill att människor ska tycka illa om mig på något sätt.
Men jag har kommit underfund med det att man kan inte vara omtyckt av alla, det går bara inte. Det är inte värt att lägga ner all tid och energi på det helt enkelt!
När man sedan bestämmer sig för att ta tag i vissa personer och problem för att man själv ska kunna må bra. Ja då möts man iaf av massa människor och deras kommentarer. Så nu är man en hemsk människa!
Jag vet att jag ska lägga det åt sidan för alla handlingar får sina konsekvenser, men när det är nära och kära inblandade är det inte lika lätt.
Att andra relationer, planer mm ska förstöras pga att jag väljer bort vissa människor i mitt liv som inte gör mig gott. Ska jag ta tillbaka dem för att underlätta min vardag och relationer till andra vänner?! Nej för det gynnar inte mig och tar bara onödig energi!
Jag är less på det här stället, jag måste härifrån nu GENAST!!
Trygghet?
Trygghet, vad är det? Vart finns den? Vad betyder den ?
Trygghet för mig är ett ställe där jag känner mig trygg och "hemma".
Ett ställe där jag kan vara mig själv och visa alla mina sidor men ändå veta att jag alltid kommer ha ett "hem" oavsett. Där behöver jag inte vara någon annnan, utan bara vara Jag!
Jag har trott att jag har haft många trygga platser i mitt liv men som jag sedan ser rasas..
Det finns just nu bara en plats som jag känner trygghet på och det är Hemma.
Hemma med min familj och min katt, med folket som står mig närmast och som aldrig skulle lämna min sida.
Dem som älskar mig för den jag är och alltid finns där för mig, det är där jag trivs som bäst.
Jag har haft ett ställe där jag var trygg och det var i min förra lägenhet.
Fast egentligen handlade det inte om lägenheten utan om personen som fanns i mitt liv då.
Han är den enda personen utanför min familj som gett mig den trygghet jag behöver.
Han älskade mig för den jag var och han accepterade mig precis som den jag är.
Jag fattade inte då att det skulle ge ett sådant stort tomrum när han inte fanns i mitt liv längre.
Jag delade allt med han och han fick se mitt riktiga Jag och jag var inte rädd att visa alla mina sidor, för jag visste att han alltid fanns vid min sida oavsett. Jag tror det kallas Kärlek!
Just nu känner jag mig väldigt vilsen och jag har börjat tvivla på så mycket.
Det är en jobbig känsla där jag analyserar allt, precis ALLT.
Jag börjar bli tveksam mot allt och alla och det är inte riktigt Jag, men i och med allt som hänt är det så.
Jag har svårt att lita på folk och jag blir snurrig och vimsig av alla dessa känslor och tankar.
Jag omges av många fina vänner och människor som jag gillar och älskar men rädslan finns där.
Jag vågar aldrig slappna av och jag vet inte om tryggheten finns där på riktigt?!
Jag saknar han som gav mig allt, jag saknar det vi hade och det han gav mig.
Jag är rädd att det inte kommer någon och ersätter hans plats!
Jag är rädd att aldrig känna den tryggheten igen, på det viset på de äkta viset.
Jag lämna han och det var rätt, men han som person och det vi hade tillsammans Då.
Det är det jag saknar, jag saknar han i mitt liv.
Det finns ett ordspråk som säger: Killar kommer och går men vännerna består.
Jag har alltid hållit med, men jag är rädd att jag börjar bli tveksam över det.
Jag tror inte vänner kan ge mig det han gav mig, ge mig det en pojkvän kan ge mig.
Den tryggheten är svår att ersätta!
Vänner kan ge trygghet på ett annat sätt men inte den, den jag saknar!
Rädslan
Någonting händer, inom mig på något vis.
Jag känner inte igen mig och jag trivs inte med mig själv längre.
Jag vill inte vara kvar här, jag flyr så fort jag kan.
Jag behöver något nytt!
Allt går emot mig..
Livet känns extra tufft just nu och jag vill inte ha den känslan.
Vissa tillfällen tappar man det positiva och ser allt bara svart.
Där är jag just nu, det känns bara svart.
Ja jag vet, det finns dem som har det värre än mig och då menar jag MYCKET värre än mig.
Varför ska jag sitta här och klaga på mitt liv, på mina små problem för?
Fine, jag har det inte så dåligt..
Jag har ett hem, ett jobb, en inkomst, jag är inte dödssjuk, jag har familj, jag har vänner, jag har det rätt bra.
Men alla har sina egna problem och jag kan tycka att det är dumt att alltid jämföra sig med andra..
Varför då? Varför får jag aldrig känna att det är jobbigt, varför får jag aldrig vara svag?
Jag har aldrig varit fattig utan rinnande vatten, mat eller ett hem.
Hur ska jag då veta hur det känns, det är inte min verklighet det är något som för mig bara existerar på tv.
Jag tycker det är hemsk, fruktansvärt hemsk och jag lider med dem men jag har svårt att förstå att det finns..
Så det jag menar är att jag mår inge bra och det har jag all rätt att få känna, för jag är jag.
För mig är det här jobbigt eftersom jag inte har varit med om värre.
Skulle jag vara fattig och svälta skulle det här vara som en fis i rymden, men inte nu.
Jag kan jämföra mig med de som har det värre och då glädjas över att jag har det bättre, mycket bättre.
Men jag måste få tycka det här är jobbigt också utan att det ska vara konstigt på nå sätt, eller?
Den senaste tiden har det hänt mycket, väldigt mycket faktisk och det mesta bara negativa och jobbiga grejer.
Jag tog tag i ett problem och gjorde slut med min pojkvän för två år sedan snart och det har väl sina för och nackdelar. Jag vet att det är rätt beslut men vägen efter beslutet har varit lång och tuff, men många tårar och mycke smärta. Sedan började de rulla på med vänskapskonflikter både hit och dit, många jobbiga diskussioner och val. Man vill aldrig förlora en vän! Men frågan man måste ställa sig är, passar man verkligen ihop? Är det här en riktig vän? Svek och tårar, smärta och besvikelse det är svårt att sätta ord på det.
Val och beslut om framtid, plugga, jobba? Vart, när, hur?
Ska jag ha kvar lägenheten eller ska jag flytta hem, eller flytta bort?
Vart då, Sverige, Stockholm, Oslo?
Plugga, vart då? Östersund, Umeå, Örebro?
Sälja eller behållla bilen, för och nackdelar? Puuh
Efter mycket om och men besluta jag mig för att plugga om jag nu skulle komma in annars åka till Oslo för att jobba. Här skulle jag absolut inte stanna, inte en dag till efter sommaren. Inte en dag!
Sålde bil och sa upp lägenheten, flytta hem igen.. Men BARA över sommaren, inte en dag till!
Dagarna rullade på och jag tänkte inge mer över det, men jag insåg att folket som skulle till Oslo inte längre ville dit. Och plugga, tänk om jag inte kommer in vart ska jag ta vägen då?
Jaa stockholm där är det lättare att få jobb och känner många där, BRA!
Men efter lite diskussion bestämde jag mig för att haka på min vän till Australien i 5 veckor i oktober och nov, Perfekt! Men jag hade ju sagt upp mig 17 aug och det funkar ju inte nu så jag förlänger min anställning till året ut så jag kan jobba ihop pengar innan resa och sedan efter resan, Tryggt och Bra!
Jag kom in på skola i Östersund men bestämmer mig för att tacka NEJ, nu vill jag resa och vila upp mig. Må bra och göra roliga saker ett tag, plugga kan jag göra sen.
Men det blev ingen resa och jag klandrar inte min vän för det, hon gjorde rätt beslut om att hoppa på skolan.
Helt rätt, inte en chans man får missa helt enkelt!
Jag har tackat JA till skolan iaf för att ha mer valmöjligheter när allt lugnat sig lite.
Efter ett tag tackar jag iaf NEJ för att jag orkar inte plugga, jag är utmattad och sliten, finns ingen ork eller energi för att börja plugga.
Nu står jag här utan nått verkligen inget, hos mina föräldrar och kvar i Arbrå iaf..
Alla planer framöver är luddiga och jag ver inte om jag får med mig någon på en längre resa och när i så fall, vart och hur då? Jag börjar tycka att det är jobbigt att försöka planera för det går ju ändå inte som jag vill, bara att inse. Jag ville åka på en sista minuten men det sket sig också, det verkar funka men sen går det iaf inte.
Nu skulle jag boka in två nätter i Tällberg med en vän för att njuta och mysa eftersom det inte blev en sista minuten, jag kika på resa under lunchen och jag skulle nu ikväll gå in och boka.
Vad tror ni, jo den är slut, borta, helt väck!
Tack för den, inte ens det kan man få att gå i min väg. Nej då, plågas på du Martina!
I början på mars hamna jag i flunsan vilket jag aldrig haft förut, minns inte när jag var riktigt sjuk sist.
Det händer aldrig, jag var mycket sjuk som liten men inte nu. Lite förkyld men det går över snabbt och det går att jobba med. Det gjorde det inte med flunsan, helt deckad flera dagar och tur det för allt skit ska väl ut någon gång? Nu i fredags fick jag ont i halsen så tog strepsil vilket alltid hjälper mig och oftast räcker en eller två men nu ett helt dygn med Strepsil och Zyx men inget fungera. Det var som om någon högg mig med knivar i halsen när jag skulle svälja mitt egna saliv. Sova var inte ensa att tänka på, jag vaknade så fort jag var tvungen att svälja pga smärtan. Efter två dygn av smärta fick jag på lördagkväll komma på akuten och där fick jag reda på att det var halsfluss och Penicillin skrevs ut. Halsfluss har jag aldrig haft och med smärtstillande titt som tätt och penicillin så går det framåt. Men upptäckte vit beläggning på tungan och blev fundersam, googla och fick reda på att det kan vara Candida svamp som man kan få om man äter t ex penicillin. Men det är lätt botat iaf, tack och lov! Men är det inte typisk då, räcker det inte med en sjukdom?
Nu är det nästan borta men nu har det dykt upp röda upphöjda prickar långt bak på tungan, vet inte vad det är men googla igen. Tror det är vallgravs papiller och de ska man ha men kan väl tydligen höjas när man är sjuk, ska iaf ringa och kika upp det imorgon.
Det var det de, en låååång sammanfattning av mina små eller STORA problem.
Sak samma, problem är de och de påverkar mig negativt iaf.
Jag vill bara må bra och känna att allt bara går mig väg ett tag,
En stor del av mitt ungdomliga liv har varit tufft på många sätt.
Jag trodde det var klart nu och jag kunde få njuta ett tag av att må bra.
Men det kommer alltid ett bakslag, ett fall ner i det svarta hålet igen.
Fortsätt kämpa, fortsätt kämpa!
En vacker dag ska jag också får vara lycklig och må bra, det vet jag!
Allt har en mening
Allt ont för alltid något gott med sig
What doesn´t kill you makes you stronger
Kärlek till er som stöttar och har förståelse för mig just nu, jag är inte mig själv.
Men ni finns där och det betyder mycket, massa kärlek till er <3
Ensamheten
Så ensam som jag varit de senaste dagarna har jag inte varit på lääänge!
Jag vet inte om jag tycker det är skönt eller jobbigt, kanske både och.
Jag tror att jag behöver vara själv för att tänka igenom allt och få rätsida på allt som händer runt omkring.
Men samtidigt är det så himla jobbigt, den ensamma känslan hatar jag verkligen!
Tror det är extra jobbigt att vara ensam eftersom det är mina sista semesterdagar, dessa dagar vill jag tillbringa med massa folk och göra massa roliga saker på.
Men det är bara att acceptera och göra det bästa av det!
Onsdag umgicks jag med Kristin hela dagen och sedan kvällen spendera jag med mig själv, en kopp te och popcorn i soffan till en dålig film. Hade inte alls ro att sitta still och ensam en hel kväll men efter filmen gav jag upp och gick och la mig.
Torsdag åkte jag upp till Ljusdal för att träffa min före detta sambo Mikaela för lite lunch, fika, bilåkning och massa prat och mys :) Vid 18.00 hoppa jag på tåget som tog mig till Erika där jag fick mat och sedan satt vi i flera timmar med götta på altanen och myste :)
Idag har jag inte gjort många knop, jag har ätit lunch med min andra fina Erika :)
Efter det blev det joggning, träning på gräsmattan och solning innan jag tog mig in för lite mat.
Nu sitter jag här i min ensamhet igen och funderar på kvällens planer.
Jag har inte fått några klara svar så jag väntar..
Måste laga mat och det är så tråkigt att göra det till sig själv :S
Suck!
Imorgon är det tre-års kalas på kalendern och sedan Gävle för fest arrangerat av Jonas och Jimmy sedan följer jag med Malin ut och kikar på Gävles uteliv. Det var längesedan och det ser jag fram emot :)
Bort, bort från denna håla!
Söndag oplanerad sen måndag kör jobbet igång och jag börjar med tre dagar tokfulla!
Så jag har att göra, så nu måste jag ta tillvara på de här dagarna innan jobbet kickar igång igen.
Många beslut och val har jag framför mig, urk!
Jag och min före detta sambo :)
Fuck you!
Arbrå, Bollnäs, alla dumma människor, denna håla, alla problem och allt skit kan dra åt HELVETE!
Jag vill bort härifrån, långt bort!
Det här plågar mig, det är bara skit!
Tack för mig, Hej!
